Europas faustiska splittring.

Papirpublisert i Hufvudstadbladet 28. november 2004.

Oversatt til svensk av Maria Lindh-Garreau.

Europeernes historie viser högmod och brist på respekt för andra världsbilder och kulturer. Samtidig holder den frem idealer om frihet, lykke og rettferdighet for alle mennesker. Dette europeiske dilemmaet mellom brutal selvhevdelse og human toleranse er ikke et resultat av dialog med andre kulturer. Det er en elites selvrefleksjon som med tankens kraft og kunstnerlig utfoldelse bekrefter sitt eneveldige hegemoni over verden.

Européens mentala splittring visar sig i optimistisk framstegsideologi och i en defaistisk kultursyn på samma gång. Uppfinnarna och upptäckarna gör européerna överlägsna andra, deras tid överlägsna andra tider, men filologerna och filosoferna som blickar över axeln, ser guldåldrar med efterföljande förfall som gör föregångarna långt mer överlägsna. ”Inte ännu!”, ropar vetenskapsmännen optimistiskt från sina laboratorium, ”Nej inte längre”, lyder det sorgmodigt från bibliotek och museer, ”inte längre”.

Varje filosofi är ett uttryck som är begränsat av sin kultur, av dess tid och mentalitet. När Platon talar om mänskligheten är det endast greker som är inkluderade. När Kant formulerar etiska teser som moraliskt universella, omfattar hans tankesätt synbart alla människor, men hans tänkande är europeiskt och upplevs som främmande av ryssar och kineser. Världshistorien är och bör nödvändigtvis vara Europas historia och inget annat.

Det är missvisande att räkna hellenismen och antiken som den europeiska kulturens forntid, och det är fel att göra den grekiska kulturen till den arkimediska punkten för europeisk kultur. Européerna lever i en världshistoria medan grekerna lever i en mytologisk värld, som ett folk som aldrig blir till, men som alltid är. Européen upplever därför sitt varande som tid, och han har en föreställning om forntiden och framtiden, som i eddadiktningens berättelse om världens undergång, Ragnarök.

Grekisk konst är mytologisk och tidlös, i antikens drama finns inte riktiga historiska motiv, bara mytologiska. Hjälten genomgår inte heller någon inre utveckling som kan tillskrivas en psykologisk dimension. Det är istället Dante som är porten till det litterära europeiska djupdykandet i själen med sin vandring genom helvetet till paradiset under senmedeltiden.

Korstågen uppenbarar skillnaden mellan det europeiska vi och de orientaliska Andra efter att den europeiska kulturen föds vid frankerkungens hov i Aachen. Karl den Store vill omge sig med konst och lärdom och denna önskan medför en första renässans för det som senare skall visa sig som säregen europeisk kultur. Hjältekvädena och de provencalska balladerna upphöjer riddaren som hävdar personlig liderlighet och hjältemod, men som samtidigt är Guds ödmjuke tjänare.

Den västliga kristendomen har samma idé och hållning gentemot Orienten i två hundra år, även om allt går förlorat när saracenerna lade den sista korstågsstaden under sig, år 1291. Det är värt att uppmärksamma att de kristna bysantinerna föredrar att leva under turkiskt herredöme efter Bysans fall år 1453, framför utsikten att söka sig västerut och in i romarpåvens territorium.

Erasmus och Machiavelli förkroppsligar den europeiska mentalitetens faustiska splittring. Erasmus börjar utveckla ett intresse för människans handlingssätt i sin omgivning som leder till en moralfilosofisk samhällsvetenskap, medan Machiavelli medvetet arbetar med att rationellt beskriva ett samhällsstyre som är utan moraliska reflektioner i Fursten.

Machiavelli gör kyrkan överflödig genom att hänvisa sig till den världsliga makten med sina reflektioner kring regeringsprinciper, utan sedvanliga teologiska referenser, medan Luther släpper furstarna fria när han spikar sina 99 teser på dörren till Wittenbergs slottskyrka. Luther och Calvin gör arbetet till livets klostertillvaro och i den protestantiska etiken är nåden aldrig närmare än när pengarna rullar in. De protestantiska puritanernas församlingar blir fyllda av Den Kapitaliska Anden, som säger dem att pengar är ett heligt mål i sig själv.

Rembrandt, da Vinci och Bach öppnar världen genom dynamiska uttryck med djupperspektiv medan den fromme Newton finner naturlagar när han söker Gud. När grekerna rör sig på ytterytorna av skulpturer, torg och tempel överskrider europeerna ytans geometri. Columbus seglar utöver världens ände, da Vincis tekniska konstruktion skall få människan att flyga, medan Newton visar att universum är dynamiskt och oändligt.

Rembrandts Nattvakten och Bachs Matteuspassion uttrycker den europeiska föreställningen om det mänskliga djupet, det som Dante först demonstrerar på 1300-talet i Den gudomliga komedin. Rembrandt använder de bruna färgtonerna för att måla det oändliga rummet på duken. Bach fyller notbladens yta med polyfona fugor och Shakespeare och Goethe skapar komplexa sinnestillsånd på scengolv och i manuskript.

Det är uppenbart att européerna vill frigöra sig från jorden, vill övervinna sina begränsningar genom att överträffa sin skapare och göra också honom till träl. Med vetenskap och teknologi skall världen besegras, och bländad av denna upplysning förväxlar européen sin egen mentalitet med världens mening.

Den europeiska mentaliteten är så våldsam och så överlägsen allt annat i världen, också gentemot Guds bud, att den allena kan sätta gränser för sig själv. Det här gränssättningsproblemet löser Faust genom att välja bort gränsen, beredd att betala det högsta priset.

Den faustiske européen omdanar kristendomens det heliga till jag och han skyr inga medel för att skapa en jagbild utifrån egna förväntningar; ”jag är mig själv nog” utbryter Gloucester triumferande med kung Henriks färska blod drypande från sitt svärd.

Den ensamma hjälten och hans tragiska slut är sålunda en nödvändighet i den europeiska kulturen. Hjälten heter Roland, Gisle, Kullervo, Tristan, Hamlet. Men Kung Lear bär den faustiska livskänslan tyngre än någon annan när han förlorat förståndet och vandrar mellan narren och den galne tiggaren genom stormen i natten på den öde heden i djupaste ensamhet.

När européen blir verklig människa och erkänner sin stora ensamhet i alltet, att hans varande är tid, uppgår världsångesten i de sista timmarnas dödsångest. Döden är heller aldrig mer än ett par steg ifrån, som i Boschs målningar, och det finns inget större hinder för européernas självgestaltning än dommen om döden selv.

Wagners gesamtkunstwerk sluter ringen genom det nationalromantiska bruket av den europeiska kulturens ursymboler. Den europeiska kulturen är en manlig kultur med storhet i krig och kärlek som dygder, och historien är fylld av meningslösa brutala och egenmäktiga mäns nidverk. Den här bilden av sig själv dyrkar européen i självreflekterande konst, som Shakespeares skildringar av Gloucesters fortsatta våldsverk i Rikhard III.

I Wagners verk lever idén om att mannens vilsna själ kan förlösas genom kärleken till den ärbara kvinnan. När den andliga kärleken till Elisabeth segrar över den sinnliga dragningen till Venus, förenas Tannhäuser också med trubadurerna som besjunger den höviska kärleken i de provencalska balladerna på tröskeln till den europeiska kulturen 800 år tidigare.

Men i de mörka skogarna vid Rhen vandrar den kraftfulla Siegfried med ödesmättade steg mot Valkyrieklippan, bärande den magiska hjälmen, Niebelungens härskarring och det oövervinneliga svärdet Nothung. Med bruten lans kan Wotan bara resignerat betrakta händelserna och vänta på att den oundvikliga Ragnarök skall komma. Ringen skall slutas, världen gå under.

Fascismen,nazismen och leninismen är europeiska nödutgångar efter att det första världskriget inte bara dräper miljoner män i skyttegravarna, men också tar livet av den europeiska humanismen. Männen som söker sig till detta krig för att utöva hjältemod och om nödvändigt finna en ärofull död, får bittert erfara att krigen förs för det europeiska industriborgarskapet, och därför är alldeles ärolös.

De som har mist bröder, fäder, söner, kroppsdelar och illusioner på de europeiska slagfälten under åren 1914-1918, kan likväl inte säga nej till fortsättningen, även om alla vet vad skräck vill säga. Bara avgrunden är oprövad och européerna sluter ögonen och stirrar in i sin avgrunds ohyggliga mörker medan de tar på sig symbolbestänkta uniformer, ropar öronbedövande slagord - och borgarskapet samlar sina pengar på hög. Den europeiska kulturens sista humanister dör av egen vilja i krig eller för egen hand, och många mister förståndet i det moderna Europas borgerliga oegentlighet.

Imperiet är civilisationens definitiva slut på kulturen, skriver Oswald Spengler i Västerlandets undergång. Slik romarriket sätter punkt för den grekiska kulturen med ett tillstånd av massiv brist på själ, filosofi och konst, sätter det nordamerikanske verdensherredømmet etter 1945 punkt för den europeiska kulturen.

Det nordamerikanske imperiet har overtatt formene og uttrykkene fra den døende, europeiske kulturen, men perverterer dem i pengeøkonomi og storbysivilisasjon. Den nye verdenens materielle mentalitet og pengebegjær slår tilbake på det gamle Europa med en kommersiell kraft og livslyst som i sin overlegenhet viser at verdenshistorien ikke lenger er europeisk.

Drivkraften i den forgangne, europeiske faustkulturen var spenningen mellom demonisk utøvelse av verdensherredømme og human innlevelse i andres verdener. Da europeerne vendte ryggen til krigen og oppgav drømmen om å herske over verden, ble også den faustiske spenningen brutt.

Den europeiska unionen är bara ett ekonomiskt instrument som sirkulerer penger og mat, sprit og fornøyelse, uten vilje og kraft til å bevege historien ved å gjenerobre verden. Europa er ikke längre en levande kultur, och det 21 århundradets epikuréeuropé är utan betydelse för den avslutade världshistorien som kallats Europa.